Jag blir fullständigt paralyserad och galen. Till slut sitter jag här med en drös av frustrerande åsikter som bubblar inom mig. Men det ända jag kan göra är att stirra rakt in i datorn och jag förmår mig inte att röra mig.
Jag blir så irriterad på brist på engagemang att jag säger som Linda -" snart hoppar jag ut genom fönstret på åttan,och det gör ont"
Men och andra sidan så skulle folk vara så förbannat inne i sig själva och sin trångsynta lilla värld att de inte ens skulle se att någon frustrerad jävel slängde sig ut genom fönstret från 8:e våningen.
Jag förstår inte, lär man sig som barn en sak som man sedan på vägen väljer att ge blanka fasen i när man blir äldre?
Eller finns det folk som faktiskt lär sina barn att det är okej att aldrig städa efter sig, hjälpa andra, se till andra än en själv och att världen kretsar runt en?
För just nu känns det som att folk runt omkring mig, inte alla men många, bara enbart ser till sig själv och fullständigt skiter i att någon annan måste plocka upp efter dom.
Hur kan man utan att tveka bara lämna sin mugg, med tillhörande tepåse på diskbänken och förvänta sig att någon annan ska lyfta deras blöta äckliga begagnade tepåse och släppa den i papperskorgen?
Jag blir sårad och arg över att människor inte kan tänka på andra.
Eller är det jag som är trångsynt som tycker att världen blir roligare och enklare om man bara kan visa lite respekt och omtanke till dina medmänniskor?
Är det så jävla svårt att hjälpas åt, så dagen blir roligare för oss alla!?
