När man slår upp kaptilet "vem är jag?" i boken om sig själv, kommer alltid frågan om sitt eget existentiella värde. Jag kan inte låta bli att förundras över att de flesta i min närhet, inklusive jag själv alltid sätter mitt existentiella värde utifrån vad omgivningarna tycker att man ska uppnå och vad samhället förväntar sig av en att man ska prestera.
Mitt jobb, största faktorn i fråga om existentiella värde. Vad är min yrkesroll, vad uppnår jag om dagarna? Man sätter oavbrutet enorm press på sig själv att fylla en funktion, ha ett ställe där man är behövd. Pusha sig själv så långt att man emellanåt är på god väg att kräkas.
För att fylla ett hål, för att man gör det som man tror krävs av en för att man ska höja sitt eget personliga värde.
Så, vad händer när man blir arbetslös? När man ofrivilligt blir av med sitt jobb. Är man helt plötsligt mindre värd då? För vem då i så fall?
Är man mindre värd för sig själv eller för samhället, vart är då min roll i hjulet och den oändliga kedjan?
Ska jag verkligen basera mitt existentiella värde på min yrkesroll eller på den jag är som person?
Efter att själv ha blivit ofrivilligt av med jobbet, har jag mycket tankar som snurrar kring de. Jag baserade stor del av mitt existentiella värde i mitt jobb. Jag hade min plats, där jag va behövd, där jag hörde hemma. Nu är jag väldigt tveksam och får ofta bita mig själv hårt i tungan och sysselsätta mig med något annat för att inte basera mitt värde i min yrkesroll, för jag kommer enbart bli tokig av det.
Mitt egna personliga värde ligger inte i vad jag gör för att försörja mig, det ligger i mina handlingar i livet i övrigt. För vad gör egentligen mig till en bra person?
Att jag stannar upp 5 sekunder längre och håller upp dörren till personen efter, eller att jag går upp på morgonen och utför ett arbete?
Jag har bestämt mig för att basera mitt existentiella värde i hur jag agerar mot människor i min omgivning, levande varelser med känslor.
Inte hur jag utför det som är nödvändigt i dagens samhälle för att pröjsa min elräkning en gång i kvartalet.
Jag längtar som sjutton efter att börja jobba igen, speciellt nu när jag kommit fram till att jag sätter mitt personliga värde i andra saker, då blir jag mer motiverad till att hitta ett nytt jobb för jag söker det av andra skäl än att försöka hävda mig själv i vårt samhälle och för mig själv.
Eftersom klockan är ställd och jag ska upp och springa om 7 timmar, bör jag överväga att lägga ner mina tankar, datorn och släcka lampan!
Sov gott!
/Betzén
Mitt jobb, största faktorn i fråga om existentiella värde. Vad är min yrkesroll, vad uppnår jag om dagarna? Man sätter oavbrutet enorm press på sig själv att fylla en funktion, ha ett ställe där man är behövd. Pusha sig själv så långt att man emellanåt är på god väg att kräkas.
För att fylla ett hål, för att man gör det som man tror krävs av en för att man ska höja sitt eget personliga värde.
Så, vad händer när man blir arbetslös? När man ofrivilligt blir av med sitt jobb. Är man helt plötsligt mindre värd då? För vem då i så fall?
Är man mindre värd för sig själv eller för samhället, vart är då min roll i hjulet och den oändliga kedjan?
Ska jag verkligen basera mitt existentiella värde på min yrkesroll eller på den jag är som person?
Efter att själv ha blivit ofrivilligt av med jobbet, har jag mycket tankar som snurrar kring de. Jag baserade stor del av mitt existentiella värde i mitt jobb. Jag hade min plats, där jag va behövd, där jag hörde hemma. Nu är jag väldigt tveksam och får ofta bita mig själv hårt i tungan och sysselsätta mig med något annat för att inte basera mitt värde i min yrkesroll, för jag kommer enbart bli tokig av det.
Mitt egna personliga värde ligger inte i vad jag gör för att försörja mig, det ligger i mina handlingar i livet i övrigt. För vad gör egentligen mig till en bra person?
Att jag stannar upp 5 sekunder längre och håller upp dörren till personen efter, eller att jag går upp på morgonen och utför ett arbete?
Jag har bestämt mig för att basera mitt existentiella värde i hur jag agerar mot människor i min omgivning, levande varelser med känslor.
Inte hur jag utför det som är nödvändigt i dagens samhälle för att pröjsa min elräkning en gång i kvartalet.
Jag längtar som sjutton efter att börja jobba igen, speciellt nu när jag kommit fram till att jag sätter mitt personliga värde i andra saker, då blir jag mer motiverad till att hitta ett nytt jobb för jag söker det av andra skäl än att försöka hävda mig själv i vårt samhälle och för mig själv.
Eftersom klockan är ställd och jag ska upp och springa om 7 timmar, bör jag överväga att lägga ner mina tankar, datorn och släcka lampan!
Sov gott!
/Betzén
Kommentera