Betzén

Jag har passerat läggdags sedan långt tillbaka men kan inte få en blund. Brevid mig ligger världens underbarste kille och jag hör hans tunga andetag. Enda fördelen med att jag har massa tankar i huvudet och inte kan sova är väl att jag har semester, med andra ord det gör inget att jag inte får en blund just nu.
Miljoner saker svävar runt i huvudet på mig, och det lustiga är att första gången på riktigt länge är det enbart positiva tankar.

När man funderar på sitt eget liv, och när allting känns rörigt kan jag inte låta bli att tänka " det kan ju inte bara vara jag? Vilka 20- åringar funderar inte över sitt liv och stöter inte på saker som gör livet komplicerat? "
Det känns som att det är en återkommande del av livet, att tycka att allting känns rörigt och inte riktigt veta hur man ska reda upp saker och ting.

När man är mindre då undrar man hur man ska få populäraste killen i klassen att bli kär i en. Senare funderar man på hur man ska övertala mamma och pappa att man bara MÅSTE gå på discot på fredag för alla är ju där!
Just nu i livet är det andra saker som rör sig i huvudet, och alla dom där andra sakerna känns som små bagateller. Förstå då hur mycket jag i framtiden kommer skratta åt mina egna problem jag haft genom livet, ju längre man kommer på vägen desstu fånigare känns de tidigare problem man haft.

Men för varje litet steg jag tar i rätt riktning känns allting så mycket enklare. Som tidigare nämnt, jag kommer ju genom hela livet att stöta på saker som förtillfället känns enorma men senare känns som töntiga bagateller. Varför ska jag då haka upp mig på skitsaker istället för att se allt det enormt bra jag har runt om mig?

Okej det kanske känns lite rörigt på jobbet, jag vill komma längre, göra mer, men varför ska jag tänka på det istället för att omfamna den fantastiska kännsla av att jag älskar mitt jobb, mina chefer, alla mina kollegor och mina arbetsuppgifter?

Pojkvännen- han är underbar, fantastisk, härlig. Han gör mitt liv rörigt och eländigt ibland men majoriteten av tiden så får han mig att skratta och känna mig som den underbaraste och vackraste tjejen på jorden!
Så varför  i hela fridens namn envisas jag med att bli irriterad över att han aldrig bäddar sin sida av sängen, eller blir sur för att han hänger handuken på garderoben?

Är detta en del av att vara männsklig?

När jag sitter ihopkurad i badkaret och håret hänger i blöta stripor över ryggen och jag gråter så tårarna sprutar över att livet ibland känns så fruktansvärt orättvist och jobbigt så hoppas jag faktiskt att de inte bara är jag som gör så ibland. Utan att alla emellan åt sitter i den situationen. Det låter kanske fruktansvärt elakt och egoistiskt men det får mig att känna mig delaktig i livet. Vetskapen om att andra sitter i samma situation som jag gör ibland får mig att känna mig lycklig konstigt nog.

För då vet jag att alla stöter på hinder där man känner sig hjälplös och förvirrad. Är det bara jag eller känner man att det finns hopp då? Människor, män som kvinnor 20 år äldre än mig om dom satt där i badkaret för 20 år sedan men idag skrattar och lever lyckligt, kan man inte känna sig trygg då med att alla problem går att lösa?

Nu har jag semester och jag tänker tillbringa de närmaste fyra veckorna med att leva i Utopi, mitt alldeles egna Utopia. Inga bekymmer, inget måste bara njuta av livet till max. När dom fyra veckorna har gått då ska jag öva mig på att omfamna livet för vad det är i vardagen.

För trots allt så lever jag ett sjuhelsikes bra liv!!