Med alldeles för långa akryl naglar och nylon strumpor kände jag mig inte direkt som den typiska hantverkaren, men jag måste erkänna att efter 4 månaders kaos som fortfarande pågår var det enormt befriande att ta ut ilskan på mina stackars tapeter.
De senaste 4 månaderna har bestått av flyttande, uppbrott, uppsägningar och det verse andra kaosartade situationer. Någon lärde mig att allt löser sig till det bästa, och det lär även det här göra. Men just nu känns det som att jag inom en snar framtid kommer lägga ner verksamheten fullständigt.
Jag känner mig utmattad, trött och livlös. Jag är på vippen att bli den sortens människa som jag avskyr och ser ner på, nämligen människor som tar ut sin ilska på andra.
Jag jobbar med ett gäng underbar människor som vardag lyfter upp mig och får mig att känna mig glad igen. Jag kommer hem till en underbar pojkvän som tar mig i sina armar och håller mig hårt när världen runt i kring stormar.
Jag har under en lång tid sett mig själv som en postitiv och glad tjej. Jag har kommit fram till att jag faktiskt är en bra människa som besitter egenskaper som har ett högt värde. Oftast ser jag mig själv som en människa som sätter andras lycka framför mig egen, jag hoppas även att det är så omvärlden uppfattar mig.
Det är väldigt enkelt att stänga in sig i en liten bubbla och bara se till sig själv, jag tror verkligen då att dom jag har runt mig känner mig så väl att dom vågar öppna munnen och säga ifrån när bubblan blir allt för tät.
Så nu sitter jag här i min siden pyamas med handduk på huvudet klockan 22.47 på tok för sent när jag ska jobba imorgon och inser att den här bloggen faktiskt var en väldigt bra idé. Tack min underbara Tess för att du hjälpte mig starta det här.
Jag känner mig lite som min favorit person nämligen Carrie Bradshaw i " sex and the city" men undantag för att hon faktiskt tjänar pengar på att skriva sina tankar. Men jag tror jag nöjer mig med fattiga lilla jag i soffan, bokaren som jag är även om drömmen är att jobba med att skriva.
Men i tankarna kan jag låtsas att jag sitter på Manhattan med ciggen i munnen och fingrarna flyter fram över tangenterna.
Vad avslutar hon alltid med, jo en fråga.
Vad kommer jag lära mig av den här tiden?
De senaste 4 månaderna har bestått av flyttande, uppbrott, uppsägningar och det verse andra kaosartade situationer. Någon lärde mig att allt löser sig till det bästa, och det lär även det här göra. Men just nu känns det som att jag inom en snar framtid kommer lägga ner verksamheten fullständigt.
Jag känner mig utmattad, trött och livlös. Jag är på vippen att bli den sortens människa som jag avskyr och ser ner på, nämligen människor som tar ut sin ilska på andra.
Jag jobbar med ett gäng underbar människor som vardag lyfter upp mig och får mig att känna mig glad igen. Jag kommer hem till en underbar pojkvän som tar mig i sina armar och håller mig hårt när världen runt i kring stormar.
Jag har under en lång tid sett mig själv som en postitiv och glad tjej. Jag har kommit fram till att jag faktiskt är en bra människa som besitter egenskaper som har ett högt värde. Oftast ser jag mig själv som en människa som sätter andras lycka framför mig egen, jag hoppas även att det är så omvärlden uppfattar mig.
Det är väldigt enkelt att stänga in sig i en liten bubbla och bara se till sig själv, jag tror verkligen då att dom jag har runt mig känner mig så väl att dom vågar öppna munnen och säga ifrån när bubblan blir allt för tät.
Så nu sitter jag här i min siden pyamas med handduk på huvudet klockan 22.47 på tok för sent när jag ska jobba imorgon och inser att den här bloggen faktiskt var en väldigt bra idé. Tack min underbara Tess för att du hjälpte mig starta det här.
Jag känner mig lite som min favorit person nämligen Carrie Bradshaw i " sex and the city" men undantag för att hon faktiskt tjänar pengar på att skriva sina tankar. Men jag tror jag nöjer mig med fattiga lilla jag i soffan, bokaren som jag är även om drömmen är att jobba med att skriva.
Men i tankarna kan jag låtsas att jag sitter på Manhattan med ciggen i munnen och fingrarna flyter fram över tangenterna.
Vad avslutar hon alltid med, jo en fråga.
Vad kommer jag lära mig av den här tiden?
1 kommentarer
Tess i repan
08 May 2008 08:44
Fis-fia va duktig du är på att skriva! Jag är egentligen inte ett dugg förvånad eftersom jag vet hur stort hjärta och fantastiska egenskaper du sitter på och här kommer fler ta dela av dom =) Jag är stolt att ha fått vara med i två av dina hittills två inlägg.
Puss och massa kramar (du vet sånna som jag får utav dig varje morgon)
Kommentera