"Du vet när man sitter i vatten på en strand, just där vågorna bryter. I början känns det härligt när vågorna sköljer över en, det svalkar och man njuter av vågorna.
När man börjar bli trött känns det som man inte hinner andas mellan vågorna. Att precis när du ska dra ett andetag sköljer nästa våg över dig.
Jag sitter där jag är så så trött i hela kroppen, jag fryser och läpparna börjar bli blåa men jag kan inte ta mig ur vattnet och varje gång jag ska dra ett andetag sköljer en ny våg över mig.
En våg av smärta jag trodde inte att det var möjligt att känna så här. Jag har sån enorm smärta i hela kroppen över att jag kanske aldrig mer går ur hissen på 6:an och ser Debbie och Therese sitta och skratta trots att dom har ton vis med arbete att göra.
Sån smärta över att jag kanske aldrig mer får sitta vid mitt skrivbord och skratta åt någon konstig människa i telefon som inte ens förstår va google är.
Jag trodde inte att det var möjligt att gilla sitt jobb så här mycket.
Det gör så ont att tänka på att jag kanske aldrig mer irriterar mig över hur det inte kan finnas en enda gaffel i lunch rummet, eller att vi ringer på dåliga listor när det är ett stort börs noterat företag.
För ett år sedan var jag rädd för om jag skulle hitta något som passade mig efter studenten, nu ett år senare har jag hittat ett ställe jag verkligen vill vara på, ett jobb jag verkligen trivs med och något jag verkligen tror på och vill göra.
Och nu har någon talat om för mig att jag inte får jobba där längre.
Jag trodde aldrig att jag skulle tycka att det va kul att gå upp 6 på morgonen för att gå till jobbet, men jag tycker det. Jag tycker att det är roligt att jobba. Jag har inga problem längre att somna på söndag kvällar för att jag tycker att det roligt att gå upp på måndag morgonen för jag har ett jobb jag verkligen trivs med.
Någon har talat om för mig att jag inte får göra det jag älskar.
Hur ska jag komma över den känslan?"
Kommentera